I konflikt med våra behov: Varför det blir som det blir, och inte som jag vill

När saker inte blir som jag vill försöker jag påminna mig om ett citat från Jerry Colonna som fritt översatt lyder ”Vilket ansvar har jag själv för de omständigheter jag säger att inte vill ha”. För ofta är när det inte går som jag vill - eller jag hamnar i situationer som gör mig frustrerad – så är det jag själv som är orsaken.

Långt innan vår tideräkning konstaterade Buddha att en av människans grundläggande egenskaper är att vi omedvetet hittar på historier om världen och oss själva. Historiskt finns det goda själ till varför vi gör så, det har gynnat vår överlevnad att ha förenklade bilder av tillvaron, med oss själva i mitten, som underlättat för oss att navigera i hotfull tillvaro. Problemet är att när vi låter de här historierna styra våra liv i för stor utsträckning hamnar vi i konflikt med vår moderna verklighet. Men om många av mina problem mer eller mindre medvetet orsakas av mig själv, så kan jag också göra något åt det – jag kan gå en match med ”den inre sabotören.

För att förstå varför det blir som det blir istället för som vi vet att vi vill – är det bra att börja med vår hjärna, hur den fungerar och varför den spelar oss små spratt.

Om våra hjärnor

Biologisk evolution är en långsam process och vi är i allt väsentligt fortfarande samma varelser som tillbringade tusentals år på savannen. Så även om vår tillvaro har utvecklats explosivt de senaste tre generationerna så har vi i allt väsentligt samma hjärna som vi haft i mer än 1000 generationer. Den är helt fantastisk men inte helt anpassad till hur vi har det i dag.

Man kan dela in den i fyra delar

• Reptilhjärnan

  Snabb men inte särskilt förfinad. Reagerar på direkta intryck såsom värme, doft och primitiva behov som hunger.

• Limbiska hjärnan

  Uppstod bland de tidiga däggdjuren. Kan skapa primitiva minnesbilder av upplevelser av olika situationer som gör att man reagerar instinktivt på vad man kan beskriva som ”känslor” såsom fruktan och trygghet. Man behöver alltså inte de facto se faran för att förstå att det kan finnas en fara här.

• Cortex

  Utvecklades bland vissa däggdjur – en högre nivå av intelligens med en förmåga att uppfatta komplexare bilder och sammanhang. Ta till exempel en hund som jagar en katt som springer runt ett hörn, hunden kan behålla bilden av katten som finns bakom hörnet och förstår att den inte är borta bara för att den inte syns. Hunden behöver inte förlita sig på direkta intryck eller känslor utan har en slutledningsförmåga vilket gav en enorm konkurrensfördel i att hitta föda och undvika fara.

• Neocortex

  Började utvecklas hos primaterna och har gett oss människor den unika förmågan att tänka abstrakt. Att utveckla ett rikt språk, relatera till symboler, föreställa oss saker som inte finns i verkligheten (ännu), en medvetenhet om vår existens och förmåga till närmast oändligt lärande. Grunden till att vi utvecklat vetenskap, teknologier, konst, statsskick, historieskapande – alt det som utgör våra kulturer och vår civilisation.

Den här fantastiska hjärnan kan visserligen hantera en tillvaro med smartphones, information och intryck i ett konstant flöde som var helt otänkbart –gick inte att föreställa sig ens för en generation sedan. Men den triggas fortfarande av samma impulser som var livsviktiga för 1000 generationer sedan. Och vad innebär det?

Hur vårt beteende styrs av vår hjärna

Livet som samlare och jägare var en hård tillvaro på liv och död där man var tvungen att bidra till gruppen eller stammen för att inte riskera bli utstött, vilket ofta var på en dödsdom. Så, även om det enda som normalt sett är hotat hos oss till vardags är vårt ego och vår självkänsla så har vi samma starka behov att uppfattas som kompetenta, att bidra till gruppen, att få bekräftelse och känna tillhörighet.

När det är uppfyllt – oavsett om det handlar bekräftelse i nära relationer eller mer konstlade situationer som att bli gillade på sociala medier (vi är sedda - vi är någon och man tycker att vi är ”bra”) rusar må-bra hormonerna serotonin, oxytocin och dopamin. Dvs vi känner oss lyckliga, lugna och trygga. När vi inte tillgodoser de här behoven, oavsett om vi ställs inför ett verkligt hot eller mer egorelaterade problem som att inte se bra ut inför andra, då tar stresshormonet kortisol över och vi upplever ett obehag - i värsta fall med inslag av ångest eller en känsla av panik.

På jobbet

Eftersom i har ett djupt inpräglat behov att visa att vi förtjänar vår plats inom gruppen strävar vi efter att vara pålitliga i att leverera nytta, att inte svika människor och att bli bekräftade för det vi gör. Problemet är hur vi ofta förväntar oss att vara ständigt online, uppdaterade och tillgängliga, ett oändligt informationsflöde där det är svårt att skilja viktigt från brus, ofta oklara prioriteringar och alla typer av avbrott och distraktioner. Oavsett hur mycket du jobbar går det inte att bidra i allt och till alla. Ofta leder det till att du upplever en stress även om du gör mer än vad som kan förväntas av dig.

Hemma

Utmaningarna i hemmiljön handlar precis som på jobbet om saker att hantera och hinna i vardagen – det så kallade livspusslet som ska gå ihop. Till det kommer att relationer och känslor är mycket viktigare och vilket gör det oerhört jobbigt när saker och ting inte fungerar bra. Den stress vi upplever ligger oss mycket närmare hjärtat. Den späds också på av media med lyckliga, vackra och spännande personer som har eleganta hus och gör häftiga saker precis hela tiden. För att inte tala om sociala media….

Alla delar behövs - men vid rätt tillfälle

Den nya vardagen handlar alltså inte som mycket om att inte bli uppäten och utslängd ifrån samhället – utan om deadlines, bolån, för många aktiviteter att hantera, friktion i relationer och – inte minst - att se bra ut inför andra. Vårt stressystem som ursprungligen syftar till att skygga oss från livsfara är inte byggt för att triggas 24/7 genom ett överflöd av information, notifieringar och socialt tryck. Det är därför vi ofta är i ett lågintensivt stressläge med kortisolpåslag utan de pauser med varaktigt påslag av serotonin och oxytocin som vi behöver. Det borde vara tvärtom: Vi är gjorda för långa lågintensiva perioder och korta kickar vid fara eller hög prestation. Istället har vi konstant stress och bara korta perioder av lugn.

Därför är det bra om vi förstår och lär oss hur vi hanterar de tankar och känslor som triggas i vardagen så att vi kan reagera mer förnuftigt på vår tillvaro - och använda rätt del av vår hjärna vid rätt tillfälle, exempelvis:

• Om jag kör bil och något oväntat hinder dyker upp så är det inte läge att analysera och fundera alltför länge, då ser reptilhjärnan till att jag bromsar och väjer inom bråkdelar av en sekund.

• Om det istället händer något oväntat och inte så kul på jobbet eller hemma i mina relationer är det sällan en bra ide att reagera med reptilhjärnan och gå till anfall – eller ens att bli utmanad och hetsa upp mig. Kanske ska jag koppla in cortex-delarna, ta ett steg tillbaks och lyssna på vad är det egentligen är man vill. Är det här så viktigt för mig att jag måste bli upprörd, kan jag låta det passera, borde jag bemöta det med empati eller ska det få bero ett tag?

• Det limbiska systemet och de mer subtila känslor som hjälper till att navigera i relationer och komplexa situationer kan även det behöva läggas band på. Kanske är det viktigare att jag ägnar min tid till något som är gott och känns meningsfullt för mig, än att oroa mig för vad mer eller mindre perifera människor gör och visar upp på sina sociala media - vad de eventuellt tycker eller tänker om mig om de ens orkar bry sig?